Tvärspårbanan från Globen till Liljeholmen erbjuder en skrämmande inblick i ensamstående mödrars förtvivlan. Hon kan knappast vara äldre än jag, hennes son beskriver henne som CP på Facebook. Det är inte förtvivlan, det är hat i hennes röst och hennes väninna får knappast en syl i vädret. Hemmanenten är inte den bästa och det verkar inte vara hennes värsta problem. Och idioten som hon "hakade upp med" i helgen var en idiot som hon inte vill ha något mer att göra med. Vad ska man säga, vad ska man tro? Min sjuke sonen är mer intresserad av något annat och jag funderar på om jag vågar smyga upp ljudinspelaren för att bevara denna stund för eftervärlden. Konduktören från Veolia/MTR ställer sig mitt för och diskuterar 7-månadersbebisars utvecklingskurva och det är ingen idé att ens försöka spela in någonting.
Och jag tror inte att hon ens är ovanlig. Bara läskig.
Esamstående mödras förtvivlan!?
SvaraRaderaSå underbart befriande det är med alla dessa generaliseringar som vi hela tiden svänger oss med.Och kanske är just ensamstående mödrar en grupp som det fortfarande är ok att schablonisera, vilket är rätt intressant, eftersom separation i dag inte är det sociala stigma som det var, för inte så länge sedan.
Jag tror inte att hennes stora problem var att hon var ensamstående. Hon hade haft det precis likadant om hon varit gift, problemet hade då varit att hon vaknat upp med loosern som hon träffat, varje morgon. Varje, varje morgon.
Tja, du menar som min fru som vaknar upp bredvid mig?
SvaraRaderaNåja, grejjen var snarare den att hon i det närmaste skrek ut allting. Hon var upprörd och struntade i att andra blev besvärade av såväl vad hon sa som hur hon sa det. Lite som: "Luften är fri och tar du illa vid dig av att jag står och skriker saker i min telefon så är det DITT PROBLEM och inte mitt..". Och det har hon väl iofs rätt i..