Att man lyckats positionera granskande och ifrågasättande konsumentjournalistik till något nästan löjligt, inget som vi lite mer världsvana människor MED ETT LIV bryr oss om. ATT man osynliggjort fattigdom eller åtminstone behovet av att vända på slantarna. Prishöjningar som tidigare kraftigt och allmänt ifrågasattes viftas idag bort. Och undermåliga produkter får 15 sekunders uppmärksamhet i Plus, om ens det. För det tveksamma, ja lögnerna som det faktiskt många gånger handlar om, leder över till frågan om ljugandet och ljugandets dagspris.
Jag pratade med en psykolog om det här med att jag upplevde att ljugandet ökat i samhället och när man beslår någon med en lögn får man svaret: "Ja, men jag ljög väl då!". Som om det inte spelade någon roll.
Katarina, psykologen, svarade att hon nog upplevde det på samma sätt. Och att det sociala priset för att ljuga sjunkit kraftig. Blir det ingen konsekvens av det (för att man inte har tid att granska påståendet eller konfrontera den uppenbara lögnen) så spelar det ju ingen roll. Och även om man inte har någon större vinst av det så gör det ändå inget. Lögnen kan bli en lottsedel för att få en verklig fördel eller framstå som intressant; går det så går det (eller nått!).
Jag har haft flera chefer under den senaste decenniet som tycks ha varit helt fria i sin inställning till sant och falskt. Samtidigt har flera av dem varit mycket måna om att framstå som ärliga, intelligenta, kompetenta och med uppdragsgivarens intresse i första rum. Jorå, och här tar denna bloggpost slut.
Det är ju bara de fattiga och godtrogna som drabbas....
Många bra iaktagelser där. Dels att konsumentjournalistik, som vi verkligen har brist på idag, har blivit något löjligt. Dels att det inte kostar något att ljuga. Vad beror det på? Varför har det blivit mer okej att ljuga? Är det har bara inom vissa sektorer eller är det en genomgående förändring. Ljuger vi mera lite till kvinns och mans?
SvaraRaderaSkriv mera!